Det här med tjejer och killar gör mig galen. Det här med känslor gör mig rädd och det här med kärlek får mig att va vaken om natten.

Killar måste va bland det svaraste att förstå och det är säkert detsamma med tjejer för killar. Varför kan vi bara inte kunna prata samma språk. Att alt är klockrent istället för att man ska sitta och analysera.
Istället för att spela spel olika lekar så kan vi inte istället va raka mot varandra och säga vad vi känner och inte va rädda för det.
Skulle inte livet kärleken bli lite lättare då.

Men det är kanske ju de. Att det är lekerna, analyseringarna och spelen som gör det hela spännade. Det kanske är just dom sakerna som gör kärleken.
Att analyseringarna är det som gör att killar är så där underbara. För det fins ju ett ordspråk som säger
 "man kan inte leva med dom, men man kan inte leva utan dom" Och det kunde vara mer sant.
Och om man på än gång sa vad man kände då skulle kanske inte dom tre orden "jag älskar dig" betyda så mycket. Det är värkligen dom mäst värdefulla orden som fins, men också dom som är svårast att säga.

Kärlek är värkligen nått är som är svårt. Det kanske till och med är bland det svåraste som fins för det är inget vi kan styra och vi kan inte ta på det. Vi människor vill ju gärna kunna ta på saker.
Vi alla har sett det på film, vi alla hör det på radio, och läser det i fina böcker. Men den stora fråga om alla någon gång har upptäckt det i värkligeheten? då mernar jag inte den här kärleken från äns mamma och pappa( för den får vi alla förhoppingsvis.) Och inte heller den som kommer från våra vänner och andra stöttepelare. Det är underbar kärlek det med och det är den som får oss att överleva.
nej nu menar jag den kärleken som kommer från en person. En person som får oss att va vakna hela natten bara för att vi tänker på den och ändå går upp utvilade på morgonen. Den personen som får oss att le åt sånna sakner som gjorde oss iriterade innan. Och den personen som får att att se på livet på ett lite annat sätt än vad vi gjorde innan.

Ja vad skulle vi göra utan kärleken?

Amen // Åsa