amen
Jag och mamma satt igår kväll och kollade på Kvällsöppet med Ekdal på 4an. Och som vanligt så blev vi båda väldigt arga. Gårdagens ämne va det alltid lika aktuella mobbning. Det fins väl inte en enda person som inte blir upprörd när detta ämne tas upp. Alla har på ett eller annat sätt varit ikontakt med mobbing. Antigen har man själv blivit mobbad eller kanske själv till och med mobbat någon stackare.
Jag har själv blivit mobbad när jag gick i lågstadiet Och jag kommer ihog som i går den där klumpen i magen när man gick till skolan. Hur blickarna fick en att känna sig som den minsta varelsen på jorden. Och hur alla viskningarna fick en att vilja krypa ner i sängen och aldrig komma upp därifrån. Den tiden är en period som jag så gärna skulle vilja glömma men aldrig kommer att göra. Den siter som ett plåster med alldeles för stakt klister kvar i mitt innre.
Det jag blir som allra argast över i diskutionen om mobbing är hur alla skyller ifrån sig på varandra. Det är inte mitt ansvar säger dom. Lärarna säger att det är politikernas avsvar att sätta riklinjer. Och politikerna säger att det är lärarnas avsvar att säga ifrån. Och så där går det runt i en ändlös cirkel. Och medans dom tänker ut "riktlinjer" så går det varje dag tusentals barn till skolan med en klump i halsen.
Men det som inte fattar är att det är allas och då menar jag ALLAS ansvar att säga ifrån. Inte bara läranas, politikernas eller föräldranas avsvar, utan även klasskamraternas, kusienes och släkten och även tantens som siter brevid på bussen. För det är ju så att det är klasskamraterna som hör när mobbarna snackar skit på rasten. Kusinen som hör samtalet i mobilen. Släkten som uppfostrar och tanten på bussen som hör hur dom elaka orden slängs på den stackars lilla tjejen eller killen. Det är deras ansvar att säga nej. Sluta. Vad håller ni på med? För det behöver man inga riktlinjer.
Och vi måste lära våra barn och ungdommar att det är okej att va olika. För det är ju det allting handlar om. Att man måste aceptera varandras olikheter. Tänk va tråkig världen skulle va om alla va likadana.
Jag tycker att vi alla ska slå handen i bordet och säga ifrån. Mobbling är aldrig okej. Så ska vi lova varandra att nästa gång vi ser att någon blir retad eller att nån slänger ut sig ett elakt ord mot någon så ska vi säga ifrån. Detta är inte okej.
För man behöver inga riktinjer för att säga ifrån. Personer som mobbar och får andra att må dåligt måste rättas.
Jag kan ett ordspråk som passar så bra in i just det här:
Det är det som skilljer oss från andra som gör oss unika.
Amen // åsa
Jag har själv blivit mobbad när jag gick i lågstadiet Och jag kommer ihog som i går den där klumpen i magen när man gick till skolan. Hur blickarna fick en att känna sig som den minsta varelsen på jorden. Och hur alla viskningarna fick en att vilja krypa ner i sängen och aldrig komma upp därifrån. Den tiden är en period som jag så gärna skulle vilja glömma men aldrig kommer att göra. Den siter som ett plåster med alldeles för stakt klister kvar i mitt innre.
Det jag blir som allra argast över i diskutionen om mobbing är hur alla skyller ifrån sig på varandra. Det är inte mitt ansvar säger dom. Lärarna säger att det är politikernas avsvar att sätta riklinjer. Och politikerna säger att det är lärarnas avsvar att säga ifrån. Och så där går det runt i en ändlös cirkel. Och medans dom tänker ut "riktlinjer" så går det varje dag tusentals barn till skolan med en klump i halsen.
Men det som inte fattar är att det är allas och då menar jag ALLAS ansvar att säga ifrån. Inte bara läranas, politikernas eller föräldranas avsvar, utan även klasskamraternas, kusienes och släkten och även tantens som siter brevid på bussen. För det är ju så att det är klasskamraterna som hör när mobbarna snackar skit på rasten. Kusinen som hör samtalet i mobilen. Släkten som uppfostrar och tanten på bussen som hör hur dom elaka orden slängs på den stackars lilla tjejen eller killen. Det är deras ansvar att säga nej. Sluta. Vad håller ni på med? För det behöver man inga riktlinjer.
Och vi måste lära våra barn och ungdommar att det är okej att va olika. För det är ju det allting handlar om. Att man måste aceptera varandras olikheter. Tänk va tråkig världen skulle va om alla va likadana.
Jag tycker att vi alla ska slå handen i bordet och säga ifrån. Mobbling är aldrig okej. Så ska vi lova varandra att nästa gång vi ser att någon blir retad eller att nån slänger ut sig ett elakt ord mot någon så ska vi säga ifrån. Detta är inte okej.
För man behöver inga riktinjer för att säga ifrån. Personer som mobbar och får andra att må dåligt måste rättas.
Jag kan ett ordspråk som passar så bra in i just det här:
Det är det som skilljer oss från andra som gör oss unika.
Amen // åsa
Kommentarer
Trackback
